Det började som en helt vanlig måndag. Jag startade min vanliga måndagsfärd till Vasa 05.45, kl 06.00 ringde jag pappa som fick komma och hämta mig från Edsevö.
Bilen gick sönder, värmemätaren slog i botten och röken slog mot mig. Ingen rök utan eld tänkte jag medan jag planerade en flyktväg och förberedde mig på mina sista tankar. Pappa kom som räddning och plockade upp mig 06.50, vi hade 1 timme och 10 minuter på oss innan jag skulle vara på undersökning och få min dom, vi hann till Vasa med 4 minuters marginal. Om det var tur eller skicklighet att vi hann i tid vet jag inte.
Jag fick både positiva och negativa besked. Det positiva är att det blir ingen 6.e operation i detta skede, det negativa är att den kroniska värken verkligen förblir kronisk. Det finns inget man kan göra åt det.
Mitt näst sista hopp är 10 veckors fysioterapibehandling, 10 dagar burana 600mg x3, träning, vila och stretch. Knäleden och knäskålen har en mekanisk inflammation och knäsenan är full med ärrvävnad. Så, det må bli lite lugnare klättring på taket vid bygget framöver. Mitt sista hopp är att jag/någon annan får mycket god kommunikation uppåt. Det viktiga är ändå att man inte tappar hoppet.
När jag kom hem var jag lite ledsen över min bil, den har varit gammal, men den har för det mesta tagit mig från punkt A till B. Och att ge upp kontraktet vid endast 414 600 km är lite fjuttigt tycker jag. Den borde ha hållit 500 000, minst. Farmor erbjöd mig att jag får hennes bil, den är också gammal. Den har funderat bra, ända tills drivknuten gick sönder i somras. Vi kom fram till att vi borde ha en extra drivknut i en annan bil här hemma som inte används. Pappa och jag undersökte saken i 4 timmar, tills vi fick loss den och konstaterade, nä, den passar inte. Vårt mekaniska prack blev idag större än vårt mekaniska bygg. (Lika som vanligt altså..)
När vi kämpat med två bilar utan resultat började vi med min, den tredje i raden, den var inte så sönder och uppbrunnen som jag hade befarat, det var bara en gummislang som hade spruckit.. Men eftersom vi inte hade en fjärde bil att ta delar ur så vet jag inte hur vi ska få den hel. Dagens saldo 6 timmar prack 0 timmar bygg. Det blev en riktigt pappamartina dag idag, precis som förr i tiden.
Jag konstaterade med min farmors bil att drivknuten i en bil är nästan som axelleden i en människa, och det är ju ganska enkelt att byta ut nuförtiden på både bilar och människor. Och om pappa klara av lite mekaniskt bygg på ärrade, inflammerade mekaniska leder på bil, kanske det finns hopp för att en superdoktor får fixat mitt knä i sinom tid.
/Martina, prackar mest och bygger liti mider, åtmistoni ida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar