Tre år är ganska länge. Men det är inte så länge så att jag inte minns hur det kändes.
Jag minns precis hur det var för tre år sen. Det var spännande och det var en helt ny känsla.
Jag önskar att alla skulle få känna känslan jag hade för tre år sen.
En man som inte hade någon orsak i världen att tycka om mig sa att han älskar mig och vill vara med mig. Det är en konstig känsla, att han älskar mig utan att jag har gjort något för att förtjäna det och vi har inte några släktband som tvingar honom att tycka om mig. Det är en bra känsla, en trygghet. Jag får vara som jag är och jag är ändå omtyckt. Wau, Vilken frihetskänsla!
Jag har ändrat massor på tre år, både utseendemässigt, tankemässigt och känslomässigt.
Jag fick massor av vänner "på köpet" när jag började umgås med min byggare. Jag är tacksam för att de accepterat mig som en i gänget, fast jag är som jag är och beter mig som jag gör.
Jag är glad att jag har mina Purmovänner, de vet vem jag var innan jag träffade S och vet mitt förflutna, även om jag inte kommer ihåg det själv, eller ens vill komma ihåg. Utan mina Purmovänner skulle jag inte ha träffat byggaren.
Jag är omringad av fantastiska människor, varför är jag så lyckligt lottad?
Hur brukar man fira sin treårsdag?
Antar att det blir en kväll på Öjbackan. Det är ju ändå där vi ska tillbringa våra många kommande år tillsammans..
/Martina, älskar min byggare. Och är tacksam för mina vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar