gårdsplan i näsa

Ni har ingen aning om hur mycket gårdsplan jag har samlat i min näsa nu. Det är helt otroligt mycket.
Jag vibrerade gårdsplan, och det dammade upp grus och sandkorn i näsan från kl 10 i morse till 8 ikväll. Jag blir inte förvånad om jag upptäcker att någon bygger sitt bo i min näsa inatt. Fast, det kanske finns för lite svängrum till det..

Annars idag har vi inte hunnit med så mycket, måka sand ur garaget, och pillat lite på stenar.

Lägg märke till hur sneitt vi såga paneln, å hur fin undertaksbräde vi har.

Grus, sten, sand. i fel ordning.

Isolering.

barnvänligt garage, ser ut som en stor sandlåda.

Tackar min vasavän för inplastningshjälp!

hålihåli

Min vilda vibrator.
Ser ni hur fin min rappning är under plasten som är under gruset? Nä, inte jag heller. 

framsiido

Mitt garage ser ut som vilken människa som helst som man möter på stan, i skolan, på jobbet eller på fritiden. Man ser det som finns där just nu, i detta ögonblick.
De som inte varit med vet inte vad som har hänt med garaget i det förflutna. Man har då heller ingen rätt att döma det för vad det är, eller att se ner på det.
Det började med att allt var kaos, kvistar huller om buller, träda och grenar överallt. Det blev sakta mer ordning, träden höggs ner, grenarna brändes och mestadels av kvistar kom bort. Några kvistar finns ännu kvar,  några långt bakom, några riktigt nära.
Ytan blev ordentligt hövlad och skrapad, en duk lades på för att dölja den riktiga marken under, massor med tungt grus fylldes på för att hålla allt på plats, sen blev det vibrerat, det blev massor vibrerat i flera omgångar, av många olika människor.
Garaget utmärktes med pinnar och band lades som en ram, det måste vara perfekt. Inte en millimeter fick vara fel. Sen började själva garageformen ta plats, anturan blev ihopspikad först, sen började armeringsjärnen som hela garaget ligger på formas, vänner hjälpte till att forma på olika sätt. Sen blev det en del svetsande, humlande, vridande och brännande för att få armeringsjärnen att passa in med de andra.
Själva anuturan blev gjuten. Dränering lades som förebyggande för översvämning runtomkring. Och ännu efter dess har det varit mycket jobb med alla möjliga olika svårigheter och problemlösning.
Ny uppbyggnad kom med lecastenar och murbruk, men likväl lades en ny duk i botten för att dölja det gamla. Rappningen kom på stenarnas utsida, insidan är som förr, men med skydd mot hårda vintrar, sand som är enklare att skyffla undan lades istället för gruset. Men, sanden blir också vibrerad, och det sjunker ihop en aning.
Garaget har fått mycket hjälp för att få den form det har nu, vänner och professionella har lagt ner massor med timmar på det. Jag tror inte ens att garaget alltid har förstått vem som har hjälpt till för att det har den form det nu har. Men nu står det där, redo för att bygga uppåt.
Garaget vet sitt djupa förflutna, men det syns inte utåt hur det har varit om man inte iakttar noga, stenarna lite i obalans. Märken och skråmor syns på rappningen, de försvinner inte.  Men största delen av det som finns där under syns inte mer.

Ja, garaget är som vilken människa som helst, men ser nuet. Man kan läsa och föröka förstå, men de som inte varit med och grävt hålet åt det eller varit med och byggt upp det har ingen rätt att döma det.

/Martina, tackar för hjälpen med garageuppbyggnad.