Jag har avsiktligen hållit mig borta från bloggen denna vecka. De skulle bara ha blivit en klagoblogg, och det vill jag inte. Denna vecka har vi sågat paneltaket i rätt längd, så det skulle bara vara att spika upp nu. Några skåpdörrar kommit på plats och tapetgänget har varit en kväll på besök.
Jag har haft värk varje dag denna vecka, värken har varit det första jag känt av på morgonen, konstant hela dagen och det sista jag känt på kvällen innan jag ska sova. Jag vet inte om jag ska stå, gå, sitta eller ligga, det gör ont i vilket läge jag än är. Det påverkar mitt humör massor. Jag har fått ännu lite mer förståelse för personer som blir beroende av cns- påverkande mediciner. När man har så mycket värk är det väldigt skönt att inta cns- mediciner och försvinna i dimman en stund. Känslan av att inte alls ha fysiskt ont, inte vara psykiskt närvarande och ha ett själslig lugn är hur skönt som helst, den känslan är nästan för bra, farligt bra.
Jag gick nästan vilse på åkern vid bygget ikväll, det var väldigt dimmigt. Det är farligt att vara in dimman, man tappar trådarna om var man befinner sig.
/Martina, som aktar sig att vara för mycket i dimman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar